... som designade denna krubba?









Jag har alltid gett Teddy torr mat i form av pellets, så jag har egentligen aldritg grubblat på saken. Jag häller för det mesta hans pellets direkt på höet och sedan får han plocka av det i lugn och ro. Men nu är han lite orolig i magen och satt på tillfällig specialdiet på uppblött vetekli och loppfrö, och jag inser att det är ju anatomiskt omöjligt för en häst att kunna äta ur denna konstruktion på ett normalt sätt! Stupande kanter och hörn, om än rundade, är inte riktigt kompatibla med en bullig hästmule.


Frustrationen hos Teddy går inte att ta fel på, och nästa inköp blir en vid foderskål som inte hindrar hans ätande!


Tipset om at ge uppblött vetekli kommer från Sofia som är ägare till Teddys äldre helbror Ior. Besök gärna deras blogg HÄR och se vad de hittar på, Sofia bloggar mycket om Ior och deras träning och självklart hejar vi på dem!

Jag har alltid haft djur omkring mig, både i olika jobb och privat, och jag tycker det är oerhört viktigt att träna sina djur till att acceptera all slags hantering. Om de blir sjuka eller skadade så kan det bli riktigt farligt om djuret i fråga inte tål att bli fasthållen, och undersökningar av alla slag blir både säkrare och enklare för alla inblandade om djuret är van att man klämmer och känner överallt på det. Jag har varit med om alldeles för många djur som flippar ur fullkomligt för att de inte har blivit tränade (i alla fall inte på rätt sätt)för att till exempel få klorna klippta eller hovarna verkade. Det innebär inte bara fara för ägaren utan även för exempelvis veterinärer, hovslagare och andra människor som emellanåt MÅSTE komma nära. Och det innebär fara för djuret självt.

 

Precis som med miljöträning är det viktigt att börja hanteringen så tidigt som möjligt. En häst som inte ens har blivit ledd i en grimma när den är 3 år är betydligt svårare att träna än ett föl, så Teddys hantering började tidigt. Tack vare att hans uppfödare Lisbet hade påbörjat hanteringen av honom redan när han föddes så fanns den viktigaste grunden när jag började sköta om honom och det vara bara för mig att fortsätta att bygga på den.

 

Det första Teddy vandes vid var att vara fastbunden och att bli hanterad, det vill säga ryktad, putsad, kratsad och allt annat det innebär att vara sällskapshäst. Han protesterade i början, och jag skall erkänna att jag hade hjärtat i halsgropen mer eller mindre konstant. Skulle jag inte skynda mig att ta loss honom innan panik skulle bryta ut?  Men jag lät honom protestera (Tack Lisbet!). Han fick slita och dra i sin grimma tills han insåg att han varken kunde komma loss eller skulle bli utsatt för något farligt, och jag försökte avdramatisera det hela genom att inte ens låtsas om hans försök att komma loss. Någon panik kom aldrig. När han var lugn blev det mycket gosande och mysande så att upplevelsen skulle bli ett positivt minne inför nästa omgång, och i gosandet kom ett ypperligt tillfälle att successivt vänja honom vid ryktningen… Vi varierade uppbindningsställen och var synnerligen uppfinningsrika för att han skulle lära sig att det är samma regler oavsett var han blir parkerad, och snart stod han lugnt stilla varhelst man band upp honom.

 

Det var helt enkelt inte mycket att orda om. Är man fastbunden så kommer man ingenstans, och jag är mycket tacksam över att vi tog itu med den viktiga biten så pass tidigt. Ett föl är betydligt lättare att hantera än en fullvuxen häst, eller en unghäst heller för den delen, och att tidigt vänja fölet vid att det är lönlöst att kämpa emot grimma och grimskaft är en välgärning för både hästen själv och de människor som kommer att hantera den. Här är konsekvens viktigt. Det skapar trygghet för alla. Unga hästar lär sig oerhört snabbt och självklart är den positiva feedbacken väldigt viktig, det ska vara lugnt och skönt att vara fastbunden, och när hästen börjar komma på detta så förtjänar den beröm!

 

Teddy har helt köpt konceptet, och han trivs med det. Han halvsover gärna när han är uppbunden på stallgången, och jag kan utan problem parkera honom vid ett träd ute i skogen om jag till exempel behöver ta en kisspaus eller rentav vill fika på promenaderna. Han tar tillfället i akt att undersöka den åtkomliga radien efter något ätbart, och finns det inget så vilar han och tittar sig omkring lite, oavsett var han är. Han vet ju hur det ska gå till, och vi båda kan slappna av!





Han är inte överdrivet road av all hantering, men han accepterar allt, och det i sin tur gör de mindre trevliga procedurerna som vaccinationer och tvätt betydligt smidigare även för honom själv. Vi har haft våra duster, ett par rejäla sådana också men med tålamod och framförallt konsekvens har allt löst sig. Skall hoven upp så SKALL den upp, även om det så bara blir ett par centimeter. Nästa gång provar man några centimeter till, och så småningom har man ”kratsläge”. Man får dock inte köra på för mycket på en gång, precis som med miljöträningen jag skrev om i mitt förra inlägg så är jag övertygad om att det bästa är att portionera ut ”obehaget” i små doser och berömma de små framstegen. Man måste ge hästen en chans att förstå vad man vill och att vänja sig vid situationen, men samtidigt våga kräva lite av den. Det är bättre att till en början ta två tag med borsten eller den blöta svampen på en häst som står stilla och avsluta där med beröm, än att ägna sig åt ofrivillig flamenco på stallgången som bara slutar med ömsesidig frustration. Ett positivt avslut är alltid viktigt, det ger en bra förutsättning inför nästa träningstillfälle!

 

När jag började tillbringa tid med lille Teddy insåg jag hur otroligt cementerade föreställningar om hästar jag egentligen hade. Jag tassade på tå och vågade knappt andas eftersom jag var fullkomligt LIVRÄDD för att han skulle bli skrämd för något. Trots att jag hade rest runt en hel del i världen, träffat massor med kloka hästmänniskor och fått mängder med information om olika tankar om föl- och unghästhantering, samt sett mer eller mindre bombsäkra hästar var jag när det väl kom till kritan ohjälpligt fast i det ”traditionella” svenska säkerhetstänket – en häst skulle skyddas från allt som kunde göra den upprörd, eftersom det skulle innebära livsfara för alla och resultera i en traumatiserad häst, i synnerhet föl och unghästar. Det hade jag läst i hundratals hästböcker när jag var barn, det hade äldre och mer erfarna hästtjejer bankat in i mitt huvud och det visste ju ALLA.

 

Jag hade turen att få ovärderlig hjälp under denna första tid av Teddys uppfödare Lisbet. Vi har känt varandra i mer än 20 år, och hon är en av mina bästa vänner så jag vågade ställa frågor och bolla idéer med henne utan att riskera att känna mig dum. Sakta men säkert började jag inse att Teddy inte skulle dö om han blev skrämd eller upplevde något som obehagligt, vi började bygga upp ett ömsesidigt förtroende, och Lisbet fanns hela tiden där som ett stöd. Teddy började med andra ord vänjas vid allehanda konstigheter från tidig ålder. Obehagliga ljud, prasslande och fladdrande saker och att det plötsligt kunde komma något och peta på honom från något håll som till exempel en sopkvast eller en skottkärra. Själklart blev han skrämd ibland, precis som jag. Jag var verkligen skräckslagen och bara väntade på att katastrofen skulle vara ett faktum. Men tack vare Lisbets stöd och hjälp lyckades vi alltid bemästra situationen och övervinna våra rädslor utan att panik uppstod, med ökad känsla av trygghet inför nästa prövning som följd.

 

Jag har lärt mig att det är helt OK att en häst bli rädd ibland. Det är i stort sett oundvikligt att en häst blir det emellanåt, de är flyktdjur och de har en varierad grad av ”inbyggd rädsla” för nya och okända saker och situationer, det är en livsnödvändighet för vilda hästar. Jag är övertygad om att det är bra att man ger hästen en chans att under ”kontrollerade former” få upptäcka nya saker och faktiskt få lov att skvätta till och vara misstänksam och rädd emellanåt, varje gång hästen klarar sig ur situationen och därmed löser problemet som uppstår så ökar självförtroendet och toleransen. Jag är också övertygad om att det är lika OK att själv vara rädd, men det viktiga är att inte låta rädslan ta överhand utan att behålla lugnet och avsluta det man har påbörjat. Adrenalinet i kroppen kan vi inte göra så mycket åt men vi kan träna våra reaktioner på det, och detsamma gäller våra djur.

 

Man måste såklart använda sitt sunda förnuft. Man skall naturligtvis inte med avsikt skrämma slag på en häst, och absolut inte tvinga den till något den är rädd för. Min tanke är snarare tvärtom, att om man portionerar ut potentiellt otäcka saker i små doser så kan hästen bearbeta upplevelsen och komma över den och därmed lära sig att handskas med sina egna rädslor, och risken för att den blir RIKTIGT skrämd minskar. Givetvis måste man också ta hänsyn till hästens mentalitet, min Teddy är lugn som en filbunke och det ligger inte i hans natur att jaga upp sig över saker, men det finns hästar som har betydligt mer ”nerver” och då måste man ha både magkänsla och fingertoppskänsla så att man inte begär mer av hästen än den klarar av. För Teddy tog det cirka 2 minuter att gå in ett presenningtält jag hade byggt, en annan häst kanske behöver flera dagar på sig för att ens våga gå i närheten av något som prasslar, och då får man låta det ta tid.

 

Men oavsett häst så blir allt enklare ju tidigare man börjar miljöträningen. Att i all välmening skydda sin häst från allt som kan störa den är att göra både den och sig själv en riktig björntjänst. I en idealvärld är allt tyst och lugnt, och flyter på enligt planerna, men OM väl något oväntat händer så har hästen inga referensramar och DÅ kan katastrofen vara ett faktum – på riktigt. Har hästen däremot varit med om oväntade situationer tidigare så är chansen betydligt större att den håller sig lugn även om sadelgjorden går av, bron är trasig och man måste vada genom bäcken eller grannens soptunna blåser omkull precis när man passerar den. Det är trygghet för både häst och människa.

Jag tänkte börja med att lite kortfattat presentera oss båda för eventuella intresserade läsare som inte känner oss. För att börja med mig, så är jag en kvinna i mina bästa år, jag har varit någonstans mellan 10 och 20 i sisådär 20 år nu, och kommer antagligen fortsätta att vara det resten av mitt liv. Jag är livsnjutare och jag anstränger mig ogärna, varken fysiskt eller mentalt. Jag är humörstyrd och påverkas starkt av väder och årstider, vintern är inte min bästa tid. Jag kan dock lätt motiveras av saker som många anser vara ”galna”, jag har livlig fantasi och även om jag ogillar tävlingar i organiserade former så är jag innerst inne en tävlingsmänniska, och en synnerligen dålig förlorare. Det bästa sättet att motivera mig är att säga ”du vågar aldrig”, eller ”det kommer aldrig att funka”. Då skall jag minsann visa dem!

 

Teddy är liksom jag en livsnjutare som inte anstränger sig i onödan, men till skillnad från mig finns det inget annat än mat som kan motivera honom. Han har inga som helst behov att hävda sig eller bevisa något, eller att vara till lags. Han är fullkomligt nöjd med att likt tjuren Ferdinand få lukta (äta) på blommorna och bli kelad med… Hans tillvaro är okomplicerad och odramatisk, och spänning i livet är ingenting han eftersträvar. Han är intelligent och beräknande, men hittar sällan på hyss utan använder sin hjärna till att leta efter mat eller komma undan träning. Smart kille, med andra ord…

 

Vi två utgör alltså en duo bestående av odisciplinerade soffpotatisar, varav en halva titt som tätt får allehanda infall som involverar allt från presenningstunnlar till skjutvapen och balansakter och den andra halvan inte kunde bry sig mindre. Vi skulle kunna tillbringa livet småmysandes, men jag har bestämt mig för att jag inte vill nöja mig med det. Vi skall utvecklas, och vi skall ha roligt! Lättare sagt än gjort, det blir ofta kramar och småprat istället för seriös träning. Denna blogg handlar alltså lika mycket om mig själv som Teddy, för vi har en del gemensamma drag…

 

Jag träffade Teddy för första gången en vacker sommardag 2009. Jag var på besök i mina gamla hemtrakter i Värmland och hälsade på min goda vän Lisbet Nässén i Ekshärad, och givetvis ville jag gosa med hennes hästar. Hennes gamla sto Winnie hade fått sitt sista föl, och denna bedårande lille kille kom nyfiket fram för att titta på mig. Och jag föll som en fura.

Jag har haft ett stort hästintresse under hela mitt liv, och träffat många gulliga föl men den här fläckige sötnosen var det något speciellt med. Då visste jag inte att han skulle bli min häst, men den saken blev allt tydligare under hösten… En grå marsdag 2010 insåg jag plötsligt att jag var stolt ägare till en 10 månader gammal Pintohingst med det tjusiga namnet SR Tall Handsome Stranger. Fluffig och gullig som han var blev hans smeknamn Teddy, och det passar honom än idag.

Jag har ingen utbildning på hästar. Jag har som så många andra gått på ridskolor, med både engelsk och westerninriktning, jag har haft egen häst, hjälpt andra med att sköta om deras hästar och även jobbat i travstall. Allt jag hade gjort tidigare hade jag blivit tillsagd av andra att göra, och utan att ifrågasätta hade jag gjort allt för ”andra” visste ju bättre. Och nu skulle jag plötsligt ensam ansvara för en liten krake som inte ens var året fyllda. Herregud, hur skulle detta gå? Vad hade jag egentligen gett mig in på?

Jag har inte ångrat mitt hästköp en enda dag! Teddy har redan lärt mig mer om hästar än jag har lärt mig under hela min livstid, och jag lär mig konstant nya saker. Faktum är att varje dag inser jag hur oerhört mycket mer det finns att lära! Jag vill ge honom ett så bra liv som möjligt, och jag vill att han skall trivas med mig. Detta har fått mig att öppna ögonen för hästhantering på ett helt nytt sätt, börja fråga och ifrågasätta, och aktivt söka efter information och alternativ för att skapa de bästa förutsättningarna för att Teddy skall få vara frisk och lycklig. Jag provar, och Teddy ger mig feedback.

Jag tänkte dela med mig av mina tankar och funderingar i den här bloggen, och även tips och råd jag har fått efter vägen, både sådana som har fungerat bra och sådana som inte riktigt passar oss. Mitt syfte är dels att få sammanfattningar på vad vi har gjort för att kunna utvecklas mer, men även att inspirera människor att våga känna efter vad som passar just dem, att våga prova, ta till sig och även förkasta metoder, hjälpmedel och redskap. Ibland blir det inte som man har tänkt sig, och då får man prova något annat, ibland går allt som på räls.

Välkommen att följa med på vår resa. Den har bara börjat…

 Anki och Teddy