Jag är verkligen ingen toppbloggare, jag har alldeles för svårt att sätta mig ned och knåpa ihop insiktsfulla (eller för den delen helt meningslösa) inlägg var och varannan dag. Men då och då känner jag för att skriva lite!

Teddy har åkt iväg på sommarbete till min goda vän Iva Andersson på Belle Star Ranch i Västervik. Jag saknar honom såklart, men hans välmående är det viktigaste för mig. Han har nu fyllt 3 år och behöver en paus från vardagslunket, och jag är fast i min övertygelse att hästar mår bäst av att vara ute så mycket som möjligt. Det är då de äter, motionerar och lever på det sätt de är skapta för.

Han får nu ladda batterierna och växa till sig både fysiskt och mentalt inför hösten när vår ridning skall köras igång. Vi har påbörjat lite grunder och provat både trav och galopp, så vi är väl förberedda! I väntan på rapporter om sommarens bravader bjuder jag på ett par bilder som Frank Hansen tog på oss innan Teddy åkte.

Min pappa är en trogen läsare av min blogg, och sist jag pratade med honom frågade han mig vad det var för speciellt med en portugisisk sadel, eftersom jag har köpt en sådan. Jag är lite hemmablind (som många människor är när det gäller specialintressen) och utgår ofta från att alla vet skillnaden mellan olika discipliner och inriktningar inom ridning så jag svarade något luddigt om att det är skillnad på känslan man får i ridningen mellan olika sadlar, och att man rider på ett annat sätt. Men vad menar jag egentligen? VARFÖR har jag köpt just en portugisisk sadel?

Att den är just portugisisk har egentligen ingen betydelse. Den kunde lika gärna kunna vara spansk, till exempel. Det som har betydelse är att det är en sadelmodell som används inom akademisk ridning vilket jag är mer och mer intresserad av. Och varför är jag intresserad av just akademisk ridning?

Mitt primära mål med min häst är inte att vinna tävlingar, utan att ha en frisk och stark häst som jag kan ha roligt tillsammans med i många år framöver. Därför försöker jag hitta olika vägar att stärka hans kropp och hålla honom harmonisk, både fysiskt och psykiskt, både med rätt foder, skötsel, hantering och träning. Och det är här den akademiska ridkonsten kommer in i bilden.

Under medeltiden och några hundra år framåt var hästen ett dyrbart redskap i framförallt krig, och en bra stridshäst genomgick en lång träning innan den var redo för sina uppgifter. Eftersom bra hästar var dyra så gällde det naturligtvis att se till att hästen höll så länge som möjligt, vilket gjordes genom noga genomtänkt träning med dressyr - gymnastiska övningar för att lära hästen att använda sina bakben på ett bärande sätt. Viktigt var också att hästen var pålitlig, lyhörd och lättmanövrerad så att ryttaren hade en hand över till sitt vapen och kunde fokusera på sina fiender. Allt detta resulterade i hästar som var rörliga och starka, med stor självbärighet och känsla för ryttarens hjälper. Och dessa hästar levde länge, förutsatt att de inte stupade i krig förstås.

Dressyren skall vara till för hästen, inte tvärtom. Att det ser vackert ut är en trevlig bonus, och ett kvitto på att man har gjort rätt. Vi får väl se när vi kommer dit… Som ett litet tillägg skall jag poängtera att ridning inte sitter i tillbehören, ingen sadel i världen gör ett ekipage bra, det krävs jobb, och med rätt jobb skulle det till och med funka barbacka. Men en vacker sadel med flexibel bom som följer hästens rörelser, och som man själv sitter bekvämt i är ju inte fel...

Den som är intresserad av mer ingående beskrivningar av akademisk ridning kan söka information på nätet, och här bjuder jag på ett litet akademiskt smakprov med en av mina absoluta favoritryttare – Bent Branderup.

Jag har påbörjat ett nytt projekt. Jag har påbörjat en distansutbildning inom Straightness Training! ST går mycket förenklat ut på att med hjälp av grundlig "gymnastik" hjälpa hästen att bli så symmetrisk som möjligt, öka dess rörlighet och styrka och att stärka upp bakbenen för att hästen lättare skall kunna arbeta så skonsamt som möjligt även med en ryttare på ryggen.  


Duktiga holländska hästtränaren Marijke de Jong har äntligen börjat göra sina kunskaper tillgängliga för omvärlden, och all information finns numera på engelska. Det kommer att bli en hel del att lära, både praktiskt och teoretiskt, och för att kunna ha koll på min och Teddys utveckling har jag startat en blogg som enbart kommer att handla om ST. Denna blogg kommer dock att finnas kvar, och här kommer innehållet att fortsätta vara en blandad kompott om allt från miljöträning och hovvård till foder till täcken!


Den som är nyfiken på Straightness Training kan gärna besöka Marijkes hemsida HÄR, och den som vill följa min utbildning är välkommen till min andra blogg HÄR! Den är på engelska eftersom jag gärna vill att fler ST-intresserade följer mig för att kunna ge mig tips och råd, och tyvärr är det än så länge bara ett fåtal i Sverige. Det tänker jag ändra på!


Här bjuder jag på en av våra första försök till att komma underfund med Straightness Training:

Innan Teddy kom in i mitt liv var det mesta inom ridning och hästhantering svart eller vitt för min del. Min världsbild var mycket snäv när det gällde hästar, trots att jag har tillbringat oerhört mycket tid av mitt liv med dem, jag har snällt gjort som jag har blivit tillsagd och inte ifrågasatt människor som ”vet mer”. Men med Teddy ändrades allt, jag hade inte ”bara” en häst, jag hade en liten individ med känslor och behov, och jag ville verkligen lära mig hur jag på bäst sätt kan ge denna lille individ all tänkbar hjälp och de bästa förutsättningarna för att han skall bli en stark, frisk och framförallt lycklig och trygg häst som jag kan ha roligt med i många år framöver.

Jag tycker om mjuka men ändå logiska metoder. Det behöver inte vara "lätt" eller "enkelt" (det är det ju sällan), MEN det måste vara lätt och enkelt att förstå, och jag tycker inte om att få fram resultat med hjälp av onödigt tvång i någon form. Inte bara jag, utan även hästen måste förstå. Jag vill dessutom ha en träning som är positiv i alla aspekter och som täcker in hela ekipaget, både fysiskt och mentalt, holistiskt är nog ett bra ord i detta sammanhang. Det är ju som tur är så att den som söker skall finna, och jag tänkte presentera några av de människor som jag har blivit inspirerad av på vägen. Besök gärna deras hemsidor, titta på filmer, och läs om just deras träningsmetoder och filosofier! Deras metoder och tips kan tillämpas på alla hästar, oavsett vilken typ av ridning/körning/annat de tränas för.

Först ut är Estlandsfödde finländaren Kalev Tyllinen, hästagilityns fader. Läs gärna hans bok (som jag har översatt) om hur du kan träna agility med din egen häst, garanterat roligt och lärorikt, och kommunikationen med hästen förbättras markant på köpet! Boken kan du beställa HÄR!

En hel del godbitar från olika NH-tränare blandas med Kalevs egna erfarenheter efter flera års arbete med hästar. Logiskt, konkret och med en välbehövlig dos humor kan man få en lydig och glad häst som är tillitsfull och pålitlig.

Sedan har vi holländska Marijke de Jong och hennes Straightness Training. Marijke jobbar efter de gamla klassiska träningsprinciperna som akademiryttare fortfarande använder sig av, vilket går ut på att få en häst som är mjuk, stark och balanserad för att kunna jobba korrekt både med och utan ryttare. Grunden är en häst som är så liksidig som möjligt, och Marijkes pedagogiska och mjuka träning är något som alla hästar skulle må bra av!

En häst som är avslappnad i kroppen blir lättare avslappnad i knoppen också, och när irritationsmoment i form av spänningar släpper så kan man lägga energin på trevligare saker!

Fler inspirationskällor kommer!

Björnar går i ide och så gör även vissa bloggare… Eller skulle göra, om de kunde. Bloggtorkan blev längre än jag kunde ana, men nu är det ljusare tider på gång och nu tar vi nya tag. Först leran och sedan isen har gjort att vi inte har kunnat göra speciellt mycket, så Teddy har fått lite välförtjänt vinterlov och jag har ägnat tiden åt att fundera på vår utveckling tillsammans.

När jag köpte en lite unghäst visste jag inte vilken resa det skulle bli för oss. Allt var egentligen solklart, han skulle tränas efter NH à la Monty Roberts och bli en renodlad westernhäst. Planen var helt utstakad, det var bara att köra på! Men något hände under resans gång, och det hände mer… Jag insåg till exempel att jag inte förstår mig på träning med rep. Jag visste verkligen inte vad jag själv höll på mig, vad jag skulle uppnå eller varför, så jag fick ändra tankebanor. För hur skulle min häst begripa något om jag själv inte gjorde det?

När det gäller hantering har rådfrågat många kunniga hästmänniskor, och alla har något varierande åsikter om hur saker ”skall” vara. Skall man belöna med godis, eller är det en dödssynd att överhuvudtaget ens tänka tanken på att låta sin häst få en godbit ur handen? Skall hästen alltid vara vänd mot människan under träning? Skall den alltid stanna på en meters avstånd, eller hur var det med den ”privata sfären”? Dominans, ledarskap, vad är vad? Spö? Repgrimma? Roundpen? Kroppspråk? Hur använda vad och när? Frågorna var många, och det var även svaren. Jag kände mig dock sällan helt tillfreds med råden jag fick, min magkänsla ville säga mig något, men självklart lyssnade jag på de som kunde så mycket mer än jag. Samtidigt ägnade jag timmar åt att titta på hur hästar betedde sig i hagarna med varandra, och jag fick det inte att gå ihop…

Den framtida ridningen är ett annat kapitel med frågor som har vuxit fram under vår resa. Jag har ridit både engelskt och western, och har tyckt mycket om westernridning. Det gör jag fortfarande, men jag känner att något felar ändå, det är helt enkelt inte ”jag”, och det är inte ”Teddy”, kort sagt, ”vi” är inte western även om trail och mounted shooting är sanslöst roliga saker vi har på vår måste-göra-lista. Jag har ridit mest engelskt, men jag känner även där att det inte är helt rätt för oss, jag vill göra något annat, något mer, där Teddy får den frihet han förtjänar. Framför allt vill jag att Teddy mår bra både fysiskt och mentalt, att han är vältränad, i balans och harmoni, och kan jobba utan någon form av tvång.

Efter en hel del ”trial and error”, mer eller mindre lyckade försök, aha-upplevelser, bekräftelser och riktiga lyckorus känner jag att vi sakta men säkert börjar hitta vår alldeles egna väg. Jag har hittat tränare över hela världen att inspireras av, och de första pusselbitarna börjar sakta falla på plats. Jag känner mig nu trygg med min magkänsla om vad som är rätt för just mig och Teddy, och jag skall försöka dela med mig av lite tankar kring träning och hantering i kommande blogginlägg.

Nu väntar vi bara på lite mildare klimat, sedan kör vi på igen!

Det har varit skamligt dålig uppdatering på bloggen just nu! Jag skyller på plugg, stress och vinterförkylningar… Hur som helst, så är Teddy bra i magen. Min ”magblandning” hjälpte en bit på vägen, men han blev inte helt 100 % bra och jag vågade inte avvakta utan kontaktade vår stallveterinär. Han rekommenderade en strikt diet på enbart hö och MagTarmpulver samt för säkerhets skull en avmaskning med Axilur för att utesluta spolmaskar och andra parasiter som unghästar är extra känsliga för. Jag tog även till en kur med Diarsanyl, som jag tidigare provat med gott resultat på hundar och katter, och nu är magen i form!

Vädret har verkligen levt rövare med oss, och markerna är antingen en enda blöt sörja eller livsfarligt halkiga av is. Det har med andra ord inte blivit någon träning på ett tag, vilket är trist. Men eftersom Teddy inte har varit OK i magen så kanske det har varit lika bra, jag vet ju inte vad som ligger bakom. Han har börjat få nya tänder, så han kanske har haft ont och varit lite febrig emellanåt, jag har inte tempat honom varje dag så jag kan inte vara säker. Han växer mycket nu, och är lite ”tonårsstingslig” emellanåt så han mår nog bara bra av att få lugn och ro ett tag. Vi tar nya tag så fort markerna blir lite bättre igen!

Teddy har alltid varit en frisk och kry kille. Han har aldrig visat några symptom på några som helst åkommor, så hans utfodring har alltid varit helt okomplicerad med hö och pellets. Jag tror på att hålla det hela så enkelt och naturligt som möjligt och jag tror inte på mirakulösa tillskott, bra hö och bra bete på sommaren är den bästa investeringen för en välmående häst. Men den senaste veckan har han haft diarré, och eftersom ingen av hästarna han går med har problem med magarna så misstänker jag att han har ätit något mindre lämpligt. Den varma och fuktiga hösten med blöta marker och halvruttna växter kan nog vara en bidragande faktor, Teddy äter det mesta och har säkert fått i sig både det ena och det andra.

Jag har alltså letat efter information om hur jag på bästa sätt skall kunna hjälpa honom. Han är pigg och glad och har god aptit, visar inga tecken på uttorkning eller obehag, magen är varken svullen eller insjunken och han har ingen feber. Jag har därför bestämt mig för att prova att behandla diarrén själv, men om han inte blir bättre får det givetvis bli ett samtal till veterinär.

Hur som helst, det här med att försöka få fram en eller ett par goda råd är ett nästintill omöjligt uppdrag. Jag har frågat ett flertal hästkunniga vänner med mångårig erfarenhet, och jag har letat på nätet. Det som den ena varmt rekommenderar är fullkomligt värdelöst eller rentav skadligt enligt den andra, och jag har läst igenom ett antal diskussionstrådar på olika forum där folk är helt oense om vad som är bra och dåligt. Här har jag valt att prova det som JAG personligen tycker verkar rimligt för MIN häst, och om det inte fungerar så får jag helt enkelt testa något annat tills jag lyckas.

Det första jag bestämde mig för var loppfrö. Eftersom marken är bar och fuktig så får Teddy antagligen en hel del jord i magen. Loppfrö bildar en slags gelé som rensar ur jord, sand och annat skräp ur tarmarna så det känns som en lämplig början. Sedan rekommenderade Teddys brors matte Sofia att jag skulle ge honom vetekli som är stoppande. Det har fungerat bra på storebror Ior när han har haft magproblem, och eftersom de är helbröder så kände jag att det definitivt är värt ett försök. Flera vänner har rekommenderat Granngårdens MagTarm-pulver som hjälper tarmarna att normalisera sig, och för att få i Teddy allt detta har jag valt att blanda ihop det med betfor som också enligt många är bra för mage och tarmar. En skvätt ProViva nypon (forskningen om ProViva har till viss del gjorts på hästar) får ge röran den slutliga touchen.

Teddy älskar det. Han slukar maten och äter nästan upp hela krubban i farten, och har hela ansiktet fullt med mat när han är klar. Nu är det bara att vänta och se hur väl det fungerar, och det finns säkert de som har invändningar mot Teddys diet. Men jag provar detta ett tag, och i väntan på resultatet får jag borsta bort intorkade loppfrön från hans ansikte…




(Inga loppfrön på denna bild, dock.)