Jag tänkte börja med att lite kortfattat presentera oss båda för eventuella intresserade läsare som inte känner oss. För att börja med mig, så är jag en kvinna i mina bästa år, jag har varit någonstans mellan 10 och 20 i sisådär 20 år nu, och kommer antagligen fortsätta att vara det resten av mitt liv. Jag är livsnjutare och jag anstränger mig ogärna, varken fysiskt eller mentalt. Jag är humörstyrd och påverkas starkt av väder och årstider, vintern är inte min bästa tid. Jag kan dock lätt motiveras av saker som många anser vara ”galna”, jag har livlig fantasi och även om jag ogillar tävlingar i organiserade former så är jag innerst inne en tävlingsmänniska, och en synnerligen dålig förlorare. Det bästa sättet att motivera mig är att säga ”du vågar aldrig”, eller ”det kommer aldrig att funka”. Då skall jag minsann visa dem!

Teddy är liksom jag en livsnjutare som inte anstränger sig i onödan, men till skillnad från mig finns det inget annat än mat som kan motivera honom. Han har inga som helst behov att hävda sig eller bevisa något, eller att vara till lags. Han är fullkomligt nöjd med att likt tjuren Ferdinand få lukta (äta) på blommorna och bli kelad med… Hans tillvaro är okomplicerad och odramatisk, och spänning i livet är ingenting han eftersträvar. Han är intelligent och beräknande, men hittar sällan på hyss utan använder sin hjärna till att leta efter mat eller komma undan träning. Smart kille, med andra ord…

Vi två utgör alltså en duo bestående av odisciplinerade soffpotatisar, varav en halva titt som tätt får allehanda infall som involverar allt från presenningstunnlar till skjutvapen och balansakter och den andra halvan inte kunde bry sig mindre. Vi skulle kunna tillbringa livet småmysandes, men jag har bestämt mig för att jag inte vill nöja mig med det. Vi skall utvecklas, och vi skall ha roligt! Lättare sagt än gjort, det blir ofta kramar och småprat istället för seriös träning. Denna blogg handlar alltså lika mycket om mig själv som Teddy, för vi har en del gemensamma drag…

Jag träffade Teddy för första gången en vacker sommardag 2009. Jag var på besök i mina gamla hemtrakter i Värmland och hälsade på min goda vän Lisbet Nässén i Ekshärad, och givetvis ville jag gosa med hennes hästar. Hennes gamla sto Winnie hade fått sitt sista föl, och denna bedårande lille kille kom nyfiket fram för att titta på mig. Och jag föll som en fura.

Jag har haft ett stort hästintresse under hela mitt liv, och träffat många gulliga föl men den här fläckige sötnosen var det något speciellt med. Då visste jag inte att han skulle bli min häst, men den saken blev allt tydligare under hösten… En grå marsdag 2010 insåg jag plötsligt att jag var stolt ägare till en 10 månader gammal Pintohingst med det tjusiga namnet SR Tall Handsome Stranger. Fluffig och gullig som han var blev hans smeknamn Teddy, och det passar honom än idag.

Jag har ingen utbildning på hästar. Jag har som så många andra gått på ridskolor, med både engelsk och westerninriktning, jag har haft egen häst, hjälpt andra med att sköta om deras hästar och även jobbat i travstall. Allt jag hade gjort tidigare hade jag blivit tillsagd av andra att göra, och utan att ifrågasätta hade jag gjort allt för ”andra” visste ju bättre. Och nu skulle jag plötsligt ensam ansvara för en liten krake som inte ens var året fyllda. Herregud, hur skulle detta gå? Vad hade jag egentligen gett mig in på?

Jag har inte ångrat mitt hästköp en enda dag! Teddy har redan lärt mig mer om hästar än jag har lärt mig under hela min livstid, och jag lär mig konstant nya saker. Faktum är att varje dag inser jag hur oerhört mycket mer det finns att lära! Jag vill ge honom ett så bra liv som möjligt, och jag vill att han skall trivas med mig. Detta har fått mig att öppna ögonen för hästhantering på ett helt nytt sätt, börja fråga och ifrågasätta, och aktivt söka efter information och alternativ för att skapa de bästa förutsättningarna för att Teddy skall få vara frisk och lycklig. Jag provar, och Teddy ger mig feedback.

Jag tänkte dela med mig av mina tankar och funderingar i den här bloggen, och även tips och råd jag har fått efter vägen, både sådana som har fungerat bra och sådana som inte riktigt passar oss. Mitt syfte är dels att få sammanfattningar på vad vi har gjort för att kunna utvecklas mer, men även att inspirera människor att våga känna efter vad som passar just dem, att våga prova, ta till sig och även förkasta metoder, hjälpmedel och redskap. Ibland blir det inte som man har tänkt sig, och då får man prova något annat, ibland går allt som på räls.

Välkommen att följa med på vår resa. Den har bara börjat…

 Anki och Teddy