Jag har alltid haft djur omkring mig, både i olika jobb och privat, och jag tycker det är oerhört viktigt att träna sina djur till att acceptera all slags hantering. Om de blir sjuka eller skadade så kan det bli riktigt farligt om djuret i fråga inte tål att bli fasthållen, och undersökningar av alla slag blir både säkrare och enklare för alla inblandade om djuret är van att man klämmer och känner överallt på det. Jag har varit med om alldeles för många djur som flippar ur fullkomligt för att de inte har blivit tränade (i alla fall inte på rätt sätt)för att till exempel få klorna klippta eller hovarna verkade. Det innebär inte bara fara för ägaren utan även för exempelvis veterinärer, hovslagare och andra människor som emellanåt MÅSTE komma nära. Och det innebär fara för djuret självt.

Precis som med miljöträning är det viktigt att börja hanteringen så tidigt som möjligt. En häst som inte ens har blivit ledd i en grimma när den är 3 år är betydligt svårare att träna än ett föl, så Teddys hantering började tidigt. Tack vare att hans uppfödare Lisbet hade påbörjat hanteringen av honom redan när han föddes så fanns den viktigaste grunden när jag började sköta om honom och det vara bara för mig att fortsätta att bygga på den.

Det första Teddy vandes vid var att vara fastbunden och att bli hanterad, det vill säga ryktad, putsad, kratsad och allt annat det innebär att vara sällskapshäst. Han protesterade i början, och jag skall erkänna att jag hade hjärtat i halsgropen mer eller mindre konstant. Skulle jag inte skynda mig att ta loss honom innan panik skulle bryta ut?  Men jag lät honom protestera (Tack Lisbet!). Han fick slita och dra i sin grimma tills han insåg att han varken kunde komma loss eller skulle bli utsatt för något farligt, och jag försökte avdramatisera det hela genom att inte ens låtsas om hans försök att komma loss. Någon panik kom aldrig. När han var lugn blev det mycket gosande och mysande så att upplevelsen skulle bli ett positivt minne inför nästa omgång, och i gosandet kom ett ypperligt tillfälle att successivt vänja honom vid ryktningen… Vi varierade uppbindningsställen och var synnerligen uppfinningsrika för att han skulle lära sig att det är samma regler oavsett var han blir parkerad, och snart stod han lugnt stilla varhelst man band upp honom.

Det var helt enkelt inte mycket att orda om. Är man fastbunden så kommer man ingenstans, och jag är mycket tacksam över att vi tog itu med den viktiga biten så pass tidigt. Ett föl är betydligt lättare att hantera än en fullvuxen häst, eller en unghäst heller för den delen, och att tidigt vänja fölet vid att det är lönlöst att kämpa emot grimma och grimskaft är en välgärning för både hästen själv och de människor som kommer att hantera den. Här är konsekvens viktigt. Det skapar trygghet för alla. Unga hästar lär sig oerhört snabbt och självklart är den positiva feedbacken väldigt viktig, det ska vara lugnt och skönt att vara fastbunden, och när hästen börjar komma på detta så förtjänar den beröm!

Teddy har helt köpt konceptet, och han trivs med det. Han halvsover gärna när han är uppbunden på stallgången, och jag kan utan problem parkera honom vid ett träd ute i skogen om jag till exempel behöver ta en kisspaus eller rentav vill fika på promenaderna. Han tar tillfället i akt att undersöka den åtkomliga radien efter något ätbart, och finns det inget så vilar han och tittar sig omkring lite, oavsett var han är. Han vet ju hur det ska gå till, och vi båda kan slappna av!





Han är inte överdrivet road av all hantering, men han accepterar allt, och det i sin tur gör de mindre trevliga procedurerna som vaccinationer och tvätt betydligt smidigare även för honom själv. Vi har haft våra duster, ett par rejäla sådana också men med tålamod och framförallt konsekvens har allt löst sig. Skall hoven upp så SKALL den upp, även om det så bara blir ett par centimeter. Nästa gång provar man några centimeter till, och så småningom har man ”kratsläge”. Man får dock inte köra på för mycket på en gång, precis som med miljöträningen jag skrev om i mitt förra inlägg så är jag övertygad om att det bästa är att portionera ut ”obehaget” i små doser och berömma de små framstegen. Man måste ge hästen en chans att förstå vad man vill och att vänja sig vid situationen, men samtidigt våga kräva lite av den. Det är bättre att till en början ta två tag med borsten eller den blöta svampen på en häst som står stilla och avsluta där med beröm, än att ägna sig åt ofrivillig flamenco på stallgången som bara slutar med ömsesidig frustration. Ett positivt avslut är alltid viktigt, det ger en bra förutsättning inför nästa träningstillfälle!