Bland allt jobb har vi hunnit med lite fotografering också! Teddy skötte sig riktigt bra under 1½ timme, vilket jag tycker är duktigt för en unghäst. Han surnade till ett par gånger, men det är ju förståeligt, och trots allt så var han på väldigt gott humör.

Att det är bra med feedback från andra människor är väl oomtvistat, men jag tror att man kan lära sig mycket genom att titta på sig själv också. Tyvärr kan man ju inte göra det i realtid, men förhoppningsvis ser man detaljer man kan jobba på om man filmar sig själv. Så det gjorde jag, och detta är vår lördageftermiddag i ridhuset.

Såhär duktig var lille Teddy första gången vi travade "på riktigt"! Trots att det var en ovanligt blåsig dag och både människor och hundar i skogen så skötte han sig exemplariskt och lyssnade på mig.

Jag var så stolt över min lille häst igår! Jag sadlade honom och skrittade en runda i skogen, han trampade glatt på och lät sig styras dit jag ville att han skulle gå. Vår utrustning var westernsadel, westernträns med ett rakt, mjukt novabett och repgrimma där tyglarna var fästade. Bettet fanns med enbart för tillvänjning, och styrningen skedde enbart med repgrimman.

 

När vi kom tillbaks mot stallet träffade vi en vän och hennes häst, de skulle ut och träna körning. Teddy var så nyfiken på vagnen att vi följde med på deras runda, jag ledde honom och han hade fullt upp med att storögt titta på de snurrande hjulen och försöka undersöka vagnen. Väl tillbaka på stallbacken kom vi lagom till fritimman i ridhuset, och självklart tog vi tillfället i akt och miljötränade även där. In och upp i sadeln, styrningen fungerade fint och det blev till och med några steg trav.

 

Teddy har inte ens fyllt 3 år än, och han skötte sig exemplariskt hela tiden trots massor av störningsmoment. Oavsett om det var skrämmande eller roliga saker vi stötte på så lyssnade han på mig och behöll lugnet. Jag tar det som ett bevis på att mina träningsförsök fungerar!

Det var ju det där med uppfostran, ja. Pållen skall ju bli en välartad gosse som vet hur man beter sig och som man kan umgås med utan risk för liv och lem, och detta måste man på något sätt jobba med, men hur? Som jag skrivit tidigare så har jag fått massor med goda råd och förhållningsregler om hur jag bäst skall uppfostra min unghäst, och jag har läst tonvis med texter och på annat sätt letat information från hela världen. Till en börjad gjorde jag i stort sett allt som erfarna hästmänniskor rådde mig till, men ganska snart upptäckte jag inte bara att de inte överrensstämde med varandra, JAG höll faktiskt inte med om allt heller.

 

Detta var ju ett litet dilemma. Jag hade en liten häst som jag tillbringade flera timmar i veckan med, i alla slags situationer och under alla slags förhållanden, i ur och skur, vått och torrt, som jag lärde känna mer och mer för varje dag som gick, och samtidigt fick jag motsägelsefulla budskap om hur min häst ”var” eller ”skulle vara” av människor som överhuvudtaget inte kände någon av oss. (Både genom skriftlig information, över webben och IRL.)

 

Jag hade turen att få en bra start med Teddy tack vare hans uppfödare och min goda vän Lisbet som har stöttat oss ända från första början. Tack vare denna goda grund har jag vågat ifrågasätta och utvärdera den information jag har fått senare, och jag har även fått ovärderlig hjälp av Iva Andersson som driver Belle Star Ranch i Västervik. Jag har haft många, långa samtal med henne och hon har bekräftat det min magkänsla har försökt tala om för mig – att jag känner min häst bättre än någon annan, och att jag skall våga gå på den känslan.

 

Många tränare har en stenhård linje, en speciell ”metod” eller en ganska snäv filosofi som de gärna framhåller som en absolut sanning. Jag tror inte på absoluta sanningar. Jag har hittat många fantastiskt duktiga tränare, men jag väljer att plocka russinen ur kakorna, för oavsett hur bra en tränare än är, och hur väl överrens tankar och idéer överrensstämmer så behöver man inte köpa hans eller hennes koncept till 100 %. Det kan gott och väl räcka med 95 %, och det finns inget förbud mot att blanda olika valda delar av olika träningsmetoder. Våga rata det som känns fel och anamma det som känns rätt för just DIG och DIN häst!

 

För att nämna ett par exempel; jag förstår mig verkligen inte på NH-träning med rep. Det är säkert en bra metod om man själv ser logiken i det, och många människor lovordar det, men jag gör inte det så då avstår jag. Det finns ingen mening i att lägga energi på att försöka lösa problem som bara mynnar ut i frustrationer. Hur jag än anstränger mig så kan jag aldrig få ”whoa” att kännas bra i min mun. Jag förstår mig heller inte på totalförbudet mot godis eller klappar som belöning, eller att med militärisk precision hålla hästen på ett visst avstånd. Jag vill inte ha ett sådant förhållande till min häst, han skall veta att jag är trygg och att han är välkommen till mig om jag inte uttryckligen ber honom hålla sig borta. Jag och Teddy väver helt enkelt ihop de trådar vi tycker passar till vår egen unika "träningsväv", och hur den utvecklar sig i framtiden vet vi inte än. Vi provar, väver, sprätter upp om det inte passar med vårt mönster och väver igen.

 

Förnuft och känsla är numera ledord för mig när det gäller Teddys träning. Precis som många tränare har sanningar huggna i sten, har många även en tendens att mystifiera hela konceptet med hästhantering. Det skall gärna vara krångligt, svårt, och ta oerhört lång tid, helst skall man gå 57 kurser och ta 130 privatlektioner innan man kan anse sig vara någorlunda kompetent. Jag tror inte på det heller. Man skall och man bör ta hjälp på vägen, absolut, och oavsett vad man provar så lär man sig alltid något, antingen hur man skall göra eller hur man INTE skall göra. Men om det inte känns rätt så gör man klokast i att prova andra vägar, och oavsett vad man väljer så finns det egentligen inga konstigheter eller mysterier.

 

Hästar är inte dumma. De vet att vi inte är hästar, och vi måste inte bete oss som hästar i varje situation heller, för de lär sig läsa av oss om vi bara ger dem chansen med enkla metoder som kroppsspråk och röst. Med grundläggande kunskaper om hur en häst är funtad i kroppen och knoppen kommer man en bra bit på väg, och med ett öppet sinne för att hästar precis som vi är individer kommer man en bit till. Ellen Ofstad är en tränare som sammanfattar det hela på ett bra sätt på sin hemsida;

 

”Alla kan lära sig att kommunicera med hästar och om man håller på länge nog kan man lista ut detta på egen hand.”

 

Tack Ellen. Jag jobbar vidare på det!

 

 

Jag har alltid haft djur omkring mig, både i olika jobb och privat, och jag tycker det är oerhört viktigt att träna sina djur till att acceptera all slags hantering. Om de blir sjuka eller skadade så kan det bli riktigt farligt om djuret i fråga inte tål att bli fasthållen, och undersökningar av alla slag blir både säkrare och enklare för alla inblandade om djuret är van att man klämmer och känner överallt på det. Jag har varit med om alldeles för många djur som flippar ur fullkomligt för att de inte har blivit tränade (i alla fall inte på rätt sätt)för att till exempel få klorna klippta eller hovarna verkade. Det innebär inte bara fara för ägaren utan även för exempelvis veterinärer, hovslagare och andra människor som emellanåt MÅSTE komma nära. Och det innebär fara för djuret självt.

 

Precis som med miljöträning är det viktigt att börja hanteringen så tidigt som möjligt. En häst som inte ens har blivit ledd i en grimma när den är 3 år är betydligt svårare att träna än ett föl, så Teddys hantering började tidigt. Tack vare att hans uppfödare Lisbet hade påbörjat hanteringen av honom redan när han föddes så fanns den viktigaste grunden när jag började sköta om honom och det vara bara för mig att fortsätta att bygga på den.

 

Det första Teddy vandes vid var att vara fastbunden och att bli hanterad, det vill säga ryktad, putsad, kratsad och allt annat det innebär att vara sällskapshäst. Han protesterade i början, och jag skall erkänna att jag hade hjärtat i halsgropen mer eller mindre konstant. Skulle jag inte skynda mig att ta loss honom innan panik skulle bryta ut?  Men jag lät honom protestera (Tack Lisbet!). Han fick slita och dra i sin grimma tills han insåg att han varken kunde komma loss eller skulle bli utsatt för något farligt, och jag försökte avdramatisera det hela genom att inte ens låtsas om hans försök att komma loss. Någon panik kom aldrig. När han var lugn blev det mycket gosande och mysande så att upplevelsen skulle bli ett positivt minne inför nästa omgång, och i gosandet kom ett ypperligt tillfälle att successivt vänja honom vid ryktningen… Vi varierade uppbindningsställen och var synnerligen uppfinningsrika för att han skulle lära sig att det är samma regler oavsett var han blir parkerad, och snart stod han lugnt stilla varhelst man band upp honom.

 

Det var helt enkelt inte mycket att orda om. Är man fastbunden så kommer man ingenstans, och jag är mycket tacksam över att vi tog itu med den viktiga biten så pass tidigt. Ett föl är betydligt lättare att hantera än en fullvuxen häst, eller en unghäst heller för den delen, och att tidigt vänja fölet vid att det är lönlöst att kämpa emot grimma och grimskaft är en välgärning för både hästen själv och de människor som kommer att hantera den. Här är konsekvens viktigt. Det skapar trygghet för alla. Unga hästar lär sig oerhört snabbt och självklart är den positiva feedbacken väldigt viktig, det ska vara lugnt och skönt att vara fastbunden, och när hästen börjar komma på detta så förtjänar den beröm!

 

Teddy har helt köpt konceptet, och han trivs med det. Han halvsover gärna när han är uppbunden på stallgången, och jag kan utan problem parkera honom vid ett träd ute i skogen om jag till exempel behöver ta en kisspaus eller rentav vill fika på promenaderna. Han tar tillfället i akt att undersöka den åtkomliga radien efter något ätbart, och finns det inget så vilar han och tittar sig omkring lite, oavsett var han är. Han vet ju hur det ska gå till, och vi båda kan slappna av!





Han är inte överdrivet road av all hantering, men han accepterar allt, och det i sin tur gör de mindre trevliga procedurerna som vaccinationer och tvätt betydligt smidigare även för honom själv. Vi har haft våra duster, ett par rejäla sådana också men med tålamod och framförallt konsekvens har allt löst sig. Skall hoven upp så SKALL den upp, även om det så bara blir ett par centimeter. Nästa gång provar man några centimeter till, och så småningom har man ”kratsläge”. Man får dock inte köra på för mycket på en gång, precis som med miljöträningen jag skrev om i mitt förra inlägg så är jag övertygad om att det bästa är att portionera ut ”obehaget” i små doser och berömma de små framstegen. Man måste ge hästen en chans att förstå vad man vill och att vänja sig vid situationen, men samtidigt våga kräva lite av den. Det är bättre att till en början ta två tag med borsten eller den blöta svampen på en häst som står stilla och avsluta där med beröm, än att ägna sig åt ofrivillig flamenco på stallgången som bara slutar med ömsesidig frustration. Ett positivt avslut är alltid viktigt, det ger en bra förutsättning inför nästa träningstillfälle!

 

När jag började tillbringa tid med lille Teddy insåg jag hur otroligt cementerade föreställningar om hästar jag egentligen hade. Jag tassade på tå och vågade knappt andas eftersom jag var fullkomligt LIVRÄDD för att han skulle bli skrämd för något. Trots att jag hade rest runt en hel del i världen, träffat massor med kloka hästmänniskor och fått mängder med information om olika tankar om föl- och unghästhantering, samt sett mer eller mindre bombsäkra hästar var jag när det väl kom till kritan ohjälpligt fast i det ”traditionella” svenska säkerhetstänket – en häst skulle skyddas från allt som kunde göra den upprörd, eftersom det skulle innebära livsfara för alla och resultera i en traumatiserad häst, i synnerhet föl och unghästar. Det hade jag läst i hundratals hästböcker när jag var barn, det hade äldre och mer erfarna hästtjejer bankat in i mitt huvud och det visste ju ALLA.

 

Jag hade turen att få ovärderlig hjälp under denna första tid av Teddys uppfödare Lisbet. Vi har känt varandra i mer än 20 år, och hon är en av mina bästa vänner så jag vågade ställa frågor och bolla idéer med henne utan att riskera att känna mig dum. Sakta men säkert började jag inse att Teddy inte skulle dö om han blev skrämd eller upplevde något som obehagligt, vi började bygga upp ett ömsesidigt förtroende, och Lisbet fanns hela tiden där som ett stöd. Teddy började med andra ord vänjas vid allehanda konstigheter från tidig ålder. Obehagliga ljud, prasslande och fladdrande saker och att det plötsligt kunde komma något och peta på honom från något håll som till exempel en sopkvast eller en skottkärra. Själklart blev han skrämd ibland, precis som jag. Jag var verkligen skräckslagen och bara väntade på att katastrofen skulle vara ett faktum. Men tack vare Lisbets stöd och hjälp lyckades vi alltid bemästra situationen och övervinna våra rädslor utan att panik uppstod, med ökad känsla av trygghet inför nästa prövning som följd.

 

Jag har lärt mig att det är helt OK att en häst bli rädd ibland. Det är i stort sett oundvikligt att en häst blir det emellanåt, de är flyktdjur och de har en varierad grad av ”inbyggd rädsla” för nya och okända saker och situationer, det är en livsnödvändighet för vilda hästar. Jag är övertygad om att det är bra att man ger hästen en chans att under ”kontrollerade former” få upptäcka nya saker och faktiskt få lov att skvätta till och vara misstänksam och rädd emellanåt, varje gång hästen klarar sig ur situationen och därmed löser problemet som uppstår så ökar självförtroendet och toleransen. Jag är också övertygad om att det är lika OK att själv vara rädd, men det viktiga är att inte låta rädslan ta överhand utan att behålla lugnet och avsluta det man har påbörjat. Adrenalinet i kroppen kan vi inte göra så mycket åt men vi kan träna våra reaktioner på det, och detsamma gäller våra djur.

 

Man måste såklart använda sitt sunda förnuft. Man skall naturligtvis inte med avsikt skrämma slag på en häst, och absolut inte tvinga den till något den är rädd för. Min tanke är snarare tvärtom, att om man portionerar ut potentiellt otäcka saker i små doser så kan hästen bearbeta upplevelsen och komma över den och därmed lära sig att handskas med sina egna rädslor, och risken för att den blir RIKTIGT skrämd minskar. Givetvis måste man också ta hänsyn till hästens mentalitet, min Teddy är lugn som en filbunke och det ligger inte i hans natur att jaga upp sig över saker, men det finns hästar som har betydligt mer ”nerver” och då måste man ha både magkänsla och fingertoppskänsla så att man inte begär mer av hästen än den klarar av. För Teddy tog det cirka 2 minuter att gå in ett presenningtält jag hade byggt, en annan häst kanske behöver flera dagar på sig för att ens våga gå i närheten av något som prasslar, och då får man låta det ta tid.

 

Men oavsett häst så blir allt enklare ju tidigare man börjar miljöträningen. Att i all välmening skydda sin häst från allt som kan störa den är att göra både den och sig själv en riktig björntjänst. I en idealvärld är allt tyst och lugnt, och flyter på enligt planerna, men OM väl något oväntat händer så har hästen inga referensramar och DÅ kan katastrofen vara ett faktum – på riktigt. Har hästen däremot varit med om oväntade situationer tidigare så är chansen betydligt större att den håller sig lugn även om sadelgjorden går av, bron är trasig och man måste vada genom bäcken eller grannens soptunna blåser omkull precis när man passerar den. Det är trygghet för både häst och människa.