Innan Teddy kom in i mitt liv var det mesta inom ridning och hästhantering svart eller vitt för min del. Min världsbild var mycket snäv när det gällde hästar, trots att jag har tillbringat oerhört mycket tid av mitt liv med dem, jag har snällt gjort som jag har blivit tillsagd och inte ifrågasatt människor som ”vet mer”. Men med Teddy ändrades allt, jag hade inte ”bara” en häst, jag hade en liten individ med känslor och behov, och jag ville verkligen lära mig hur jag på bäst sätt kan ge denna lille individ all tänkbar hjälp och de bästa förutsättningarna för att han skall bli en stark, frisk och framförallt lycklig och trygg häst som jag kan ha roligt med i många år framöver.

Jag tycker om mjuka men ändå logiska metoder. Det behöver inte vara "lätt" eller "enkelt" (det är det ju sällan), MEN det måste vara lätt och enkelt att förstå, och jag tycker inte om att få fram resultat med hjälp av onödigt tvång i någon form. Inte bara jag, utan även hästen måste förstå. Jag vill dessutom ha en träning som är positiv i alla aspekter och som täcker in hela ekipaget, både fysiskt och mentalt, holistiskt är nog ett bra ord i detta sammanhang. Det är ju som tur är så att den som söker skall finna, och jag tänkte presentera några av de människor som jag har blivit inspirerad av på vägen. Besök gärna deras hemsidor, titta på filmer, och läs om just deras träningsmetoder och filosofier! Deras metoder och tips kan tillämpas på alla hästar, oavsett vilken typ av ridning/körning/annat de tränas för.

Först ut är Estlandsfödde finländaren Kalev Tyllinen, hästagilityns fader. Läs gärna hans bok (som jag har översatt) om hur du kan träna agility med din egen häst, garanterat roligt och lärorikt, och kommunikationen med hästen förbättras markant på köpet! Boken kan du beställa HÄR!

En hel del godbitar från olika NH-tränare blandas med Kalevs egna erfarenheter efter flera års arbete med hästar. Logiskt, konkret och med en välbehövlig dos humor kan man få en lydig och glad häst som är tillitsfull och pålitlig.

Sedan har vi holländska Marijke de Jong och hennes Straightness Training. Marijke jobbar efter de gamla klassiska träningsprinciperna som akademiryttare fortfarande använder sig av, vilket går ut på att få en häst som är mjuk, stark och balanserad för att kunna jobba korrekt både med och utan ryttare. Grunden är en häst som är så liksidig som möjligt, och Marijkes pedagogiska och mjuka träning är något som alla hästar skulle må bra av!

En häst som är avslappnad i kroppen blir lättare avslappnad i knoppen också, och när irritationsmoment i form av spänningar släpper så kan man lägga energin på trevligare saker!

Fler inspirationskällor kommer!

Det var ju det där med uppfostran, ja. Pållen skall ju bli en välartad gosse som vet hur man beter sig och som man kan umgås med utan risk för liv och lem, och detta måste man på något sätt jobba med, men hur? Som jag skrivit tidigare så har jag fått massor med goda råd och förhållningsregler om hur jag bäst skall uppfostra min unghäst, och jag har läst tonvis med texter och på annat sätt letat information från hela världen. Till en börjad gjorde jag i stort sett allt som erfarna hästmänniskor rådde mig till, men ganska snart upptäckte jag inte bara att de inte överrensstämde med varandra, JAG höll faktiskt inte med om allt heller.

Detta var ju ett litet dilemma. Jag hade en liten häst som jag tillbringade flera timmar i veckan med, i alla slags situationer och under alla slags förhållanden, i ur och skur, vått och torrt, som jag lärde känna mer och mer för varje dag som gick, och samtidigt fick jag motsägelsefulla budskap om hur min häst ”var” eller ”skulle vara” av människor som överhuvudtaget inte kände någon av oss. (Både genom skriftlig information, över webben och IRL.)

Jag hade turen att få en bra start med Teddy tack vare hans uppfödare och min goda vän Lisbet som har stöttat oss ända från första början. Tack vare denna goda grund har jag vågat ifrågasätta och utvärdera den information jag har fått senare, och jag har även fått ovärderlig hjälp av Iva Andersson som driver Belle Star Ranch i Västervik. Jag har haft många, långa samtal med henne och hon har bekräftat det min magkänsla har försökt tala om för mig – att jag känner min häst bättre än någon annan, och att jag skall våga gå på den känslan.

Många tränare har en stenhård linje, en speciell ”metod” eller en ganska snäv filosofi som de gärna framhåller som en absolut sanning. Jag tror inte på absoluta sanningar. Jag har hittat många fantastiskt duktiga tränare, men jag väljer att plocka russinen ur kakorna, för oavsett hur bra en tränare än är, och hur väl överrens tankar och idéer överrensstämmer så behöver man inte köpa hans eller hennes koncept till 100 %. Det kan gott och väl räcka med 95 %, och det finns inget förbud mot att blanda olika valda delar av olika träningsmetoder. Våga rata det som känns fel och anamma det som känns rätt för just DIG och DIN häst!

För att nämna ett par exempel; jag förstår mig verkligen inte på NH-träning med rep. Det är säkert en bra metod om man själv ser logiken i det, och många människor lovordar det, men jag gör inte det så då avstår jag. Det finns ingen mening i att lägga energi på att försöka lösa problem som bara mynnar ut i frustrationer. Hur jag än anstränger mig så kan jag aldrig få ”whoa” att kännas bra i min mun. Jag förstår mig heller inte på totalförbudet mot godis eller klappar som belöning, eller att med militärisk precision hålla hästen på ett visst avstånd. Jag vill inte ha ett sådant förhållande till min häst, han skall veta att jag är trygg och att han är välkommen till mig om jag inte uttryckligen ber honom hålla sig borta. Jag och Teddy väver helt enkelt ihop de trådar vi tycker passar till vår egen unika "träningsväv", och hur den utvecklar sig i framtiden vet vi inte än. Vi provar, väver, sprätter upp om det inte passar med vårt mönster och väver igen.

Förnuft och känsla är numera ledord för mig när det gäller Teddys träning. Precis som många tränare har sanningar huggna i sten, har många även en tendens att mystifiera hela konceptet med hästhantering. Det skall gärna vara krångligt, svårt, och ta oerhört lång tid, helst skall man gå 57 kurser och ta 130 privatlektioner innan man kan anse sig vara någorlunda kompetent. Jag tror inte på det heller. Man skall och man bör ta hjälp på vägen, absolut, och oavsett vad man provar så lär man sig alltid något, antingen hur man skall göra eller hur man INTE skall göra. Men om det inte känns rätt så gör man klokast i att prova andra vägar, och oavsett vad man väljer så finns det egentligen inga konstigheter eller mysterier.

Hästar är inte dumma. De vet att vi inte är hästar, och vi måste inte bete oss som hästar i varje situation heller, för de lär sig läsa av oss om vi bara ger dem chansen med enkla metoder som kroppsspråk och röst. Med grundläggande kunskaper om hur en häst är funtad i kroppen och knoppen kommer man en bra bit på väg, och med ett öppet sinne för att hästar precis som vi är individer kommer man en bit till. Ellen Ofstad är en tränare som sammanfattar det hela på ett bra sätt på sin hemsida;

”Alla kan lära sig att kommunicera med hästar och om man håller på länge nog kan man lista ut detta på egen hand.”

Tack Ellen. Jag jobbar vidare på det!

Björnar går i ide och så gör även vissa bloggare… Eller skulle göra, om de kunde. Bloggtorkan blev längre än jag kunde ana, men nu är det ljusare tider på gång och nu tar vi nya tag. Först leran och sedan isen har gjort att vi inte har kunnat göra speciellt mycket, så Teddy har fått lite välförtjänt vinterlov och jag har ägnat tiden åt att fundera på vår utveckling tillsammans.

När jag köpte en lite unghäst visste jag inte vilken resa det skulle bli för oss. Allt var egentligen solklart, han skulle tränas efter NH à la Monty Roberts och bli en renodlad westernhäst. Planen var helt utstakad, det var bara att köra på! Men något hände under resans gång, och det hände mer… Jag insåg till exempel att jag inte förstår mig på träning med rep. Jag visste verkligen inte vad jag själv höll på mig, vad jag skulle uppnå eller varför, så jag fick ändra tankebanor. För hur skulle min häst begripa något om jag själv inte gjorde det?

När det gäller hantering har rådfrågat många kunniga hästmänniskor, och alla har något varierande åsikter om hur saker ”skall” vara. Skall man belöna med godis, eller är det en dödssynd att överhuvudtaget ens tänka tanken på att låta sin häst få en godbit ur handen? Skall hästen alltid vara vänd mot människan under träning? Skall den alltid stanna på en meters avstånd, eller hur var det med den ”privata sfären”? Dominans, ledarskap, vad är vad? Spö? Repgrimma? Roundpen? Kroppspråk? Hur använda vad och när? Frågorna var många, och det var även svaren. Jag kände mig dock sällan helt tillfreds med råden jag fick, min magkänsla ville säga mig något, men självklart lyssnade jag på de som kunde så mycket mer än jag. Samtidigt ägnade jag timmar åt att titta på hur hästar betedde sig i hagarna med varandra, och jag fick det inte att gå ihop…

Den framtida ridningen är ett annat kapitel med frågor som har vuxit fram under vår resa. Jag har ridit både engelskt och western, och har tyckt mycket om westernridning. Det gör jag fortfarande, men jag känner att något felar ändå, det är helt enkelt inte ”jag”, och det är inte ”Teddy”, kort sagt, ”vi” är inte western även om trail och mounted shooting är sanslöst roliga saker vi har på vår måste-göra-lista. Jag har ridit mest engelskt, men jag känner även där att det inte är helt rätt för oss, jag vill göra något annat, något mer, där Teddy får den frihet han förtjänar. Framför allt vill jag att Teddy mår bra både fysiskt och mentalt, att han är vältränad, i balans och harmoni, och kan jobba utan någon form av tvång.

Efter en hel del ”trial and error”, mer eller mindre lyckade försök, aha-upplevelser, bekräftelser och riktiga lyckorus känner jag att vi sakta men säkert börjar hitta vår alldeles egna väg. Jag har hittat tränare över hela världen att inspireras av, och de första pusselbitarna börjar sakta falla på plats. Jag känner mig nu trygg med min magkänsla om vad som är rätt för just mig och Teddy, och jag skall försöka dela med mig av lite tankar kring träning och hantering i kommande blogginlägg.

Nu väntar vi bara på lite mildare klimat, sedan kör vi på igen!