När jag började tillbringa tid med lille Teddy insåg jag hur otroligt cementerade föreställningar om hästar jag egentligen hade. Jag tassade på tå och vågade knappt andas eftersom jag var fullkomligt LIVRÄDD för att han skulle bli skrämd för något. Trots att jag hade rest runt en hel del i världen, träffat massor med kloka hästmänniskor och fått mängder med information om olika tankar om föl- och unghästhantering, samt sett mer eller mindre bombsäkra hästar var jag när det väl kom till kritan ohjälpligt fast i det ”traditionella” svenska säkerhetstänket – en häst skulle skyddas från allt som kunde göra den upprörd, eftersom det skulle innebära livsfara för alla och resultera i en traumatiserad häst, i synnerhet föl och unghästar. Det hade jag läst i hundratals hästböcker när jag var barn, det hade äldre och mer erfarna hästtjejer bankat in i mitt huvud och det visste ju ALLA.

Jag hade turen att få ovärderlig hjälp under denna första tid av Teddys uppfödare Lisbet. Vi har känt varandra i mer än 20 år, och hon är en av mina bästa vänner så jag vågade ställa frågor och bolla idéer med henne utan att riskera att känna mig dum. Sakta men säkert började jag inse att Teddy inte skulle dö om han blev skrämd eller upplevde något som obehagligt, vi började bygga upp ett ömsesidigt förtroende, och Lisbet fanns hela tiden där som ett stöd. Teddy började med andra ord vänjas vid allehanda konstigheter från tidig ålder. Obehagliga ljud, prasslande och fladdrande saker och att det plötsligt kunde komma något och peta på honom från något håll som till exempel en sopkvast eller en skottkärra. Själklart blev han skrämd ibland, precis som jag. Jag var verkligen skräckslagen och bara väntade på att katastrofen skulle vara ett faktum. Men tack vare Lisbets stöd och hjälp lyckades vi alltid bemästra situationen och övervinna våra rädslor utan att panik uppstod, med ökad känsla av trygghet inför nästa prövning som följd.

Jag har lärt mig att det är helt OK att en häst bli rädd ibland. Det är i stort sett oundvikligt att en häst blir det emellanåt, de är flyktdjur och de har en varierad grad av ”inbyggd rädsla” för nya och okända saker och situationer, det är en livsnödvändighet för vilda hästar. Jag är övertygad om att det är bra att man ger hästen en chans att under ”kontrollerade former” få upptäcka nya saker och faktiskt få lov att skvätta till och vara misstänksam och rädd emellanåt, varje gång hästen klarar sig ur situationen och därmed löser problemet som uppstår så ökar självförtroendet och toleransen. Jag är också övertygad om att det är lika OK att själv vara rädd, men det viktiga är att inte låta rädslan ta överhand utan att behålla lugnet och avsluta det man har påbörjat. Adrenalinet i kroppen kan vi inte göra så mycket åt men vi kan träna våra reaktioner på det, och detsamma gäller våra djur.

Man måste såklart använda sitt sunda förnuft. Man skall naturligtvis inte med avsikt skrämma slag på en häst, och absolut inte tvinga den till något den är rädd för. Min tanke är snarare tvärtom, att om man portionerar ut potentiellt otäcka saker i små doser så kan hästen bearbeta upplevelsen och komma över den och därmed lära sig att handskas med sina egna rädslor, och risken för att den blir RIKTIGT skrämd minskar. Givetvis måste man också ta hänsyn till hästens mentalitet, min Teddy är lugn som en filbunke och det ligger inte i hans natur att jaga upp sig över saker, men det finns hästar som har betydligt mer ”nerver” och då måste man ha både magkänsla och fingertoppskänsla så att man inte begär mer av hästen än den klarar av. För Teddy tog det cirka 2 minuter att gå in ett presenningtält jag hade byggt, en annan häst kanske behöver flera dagar på sig för att ens våga gå i närheten av något som prasslar, och då får man låta det ta tid.

Men oavsett häst så blir allt enklare ju tidigare man börjar miljöträningen. Att i all välmening skydda sin häst från allt som kan störa den är att göra både den och sig själv en riktig björntjänst. I en idealvärld är allt tyst och lugnt, och flyter på enligt planerna, men OM väl något oväntat händer så har hästen inga referensramar och DÅ kan katastrofen vara ett faktum – på riktigt. Har hästen däremot varit med om oväntade situationer tidigare så är chansen betydligt större att den håller sig lugn även om sadelgjorden går av, bron är trasig och man måste vada genom bäcken eller grannens soptunna blåser omkull precis när man passerar den. Det är trygghet för både häst och människa.