Det var ju det där med uppfostran, ja. Pållen skall ju bli en välartad gosse som vet hur man beter sig och som man kan umgås med utan risk för liv och lem, och detta måste man på något sätt jobba med, men hur? Som jag skrivit tidigare så har jag fått massor med goda råd och förhållningsregler om hur jag bäst skall uppfostra min unghäst, och jag har läst tonvis med texter och på annat sätt letat information från hela världen. Till en börjad gjorde jag i stort sett allt som erfarna hästmänniskor rådde mig till, men ganska snart upptäckte jag inte bara att de inte överrensstämde med varandra, JAG höll faktiskt inte med om allt heller.

Detta var ju ett litet dilemma. Jag hade en liten häst som jag tillbringade flera timmar i veckan med, i alla slags situationer och under alla slags förhållanden, i ur och skur, vått och torrt, som jag lärde känna mer och mer för varje dag som gick, och samtidigt fick jag motsägelsefulla budskap om hur min häst ”var” eller ”skulle vara” av människor som överhuvudtaget inte kände någon av oss. (Både genom skriftlig information, över webben och IRL.)

Jag hade turen att få en bra start med Teddy tack vare hans uppfödare och min goda vän Lisbet som har stöttat oss ända från första början. Tack vare denna goda grund har jag vågat ifrågasätta och utvärdera den information jag har fått senare, och jag har även fått ovärderlig hjälp av Iva Andersson som driver Belle Star Ranch i Västervik. Jag har haft många, långa samtal med henne och hon har bekräftat det min magkänsla har försökt tala om för mig – att jag känner min häst bättre än någon annan, och att jag skall våga gå på den känslan.

Många tränare har en stenhård linje, en speciell ”metod” eller en ganska snäv filosofi som de gärna framhåller som en absolut sanning. Jag tror inte på absoluta sanningar. Jag har hittat många fantastiskt duktiga tränare, men jag väljer att plocka russinen ur kakorna, för oavsett hur bra en tränare än är, och hur väl överrens tankar och idéer överrensstämmer så behöver man inte köpa hans eller hennes koncept till 100 %. Det kan gott och väl räcka med 95 %, och det finns inget förbud mot att blanda olika valda delar av olika träningsmetoder. Våga rata det som känns fel och anamma det som känns rätt för just DIG och DIN häst!

För att nämna ett par exempel; jag förstår mig verkligen inte på NH-träning med rep. Det är säkert en bra metod om man själv ser logiken i det, och många människor lovordar det, men jag gör inte det så då avstår jag. Det finns ingen mening i att lägga energi på att försöka lösa problem som bara mynnar ut i frustrationer. Hur jag än anstränger mig så kan jag aldrig få ”whoa” att kännas bra i min mun. Jag förstår mig heller inte på totalförbudet mot godis eller klappar som belöning, eller att med militärisk precision hålla hästen på ett visst avstånd. Jag vill inte ha ett sådant förhållande till min häst, han skall veta att jag är trygg och att han är välkommen till mig om jag inte uttryckligen ber honom hålla sig borta. Jag och Teddy väver helt enkelt ihop de trådar vi tycker passar till vår egen unika "träningsväv", och hur den utvecklar sig i framtiden vet vi inte än. Vi provar, väver, sprätter upp om det inte passar med vårt mönster och väver igen.

Förnuft och känsla är numera ledord för mig när det gäller Teddys träning. Precis som många tränare har sanningar huggna i sten, har många även en tendens att mystifiera hela konceptet med hästhantering. Det skall gärna vara krångligt, svårt, och ta oerhört lång tid, helst skall man gå 57 kurser och ta 130 privatlektioner innan man kan anse sig vara någorlunda kompetent. Jag tror inte på det heller. Man skall och man bör ta hjälp på vägen, absolut, och oavsett vad man provar så lär man sig alltid något, antingen hur man skall göra eller hur man INTE skall göra. Men om det inte känns rätt så gör man klokast i att prova andra vägar, och oavsett vad man väljer så finns det egentligen inga konstigheter eller mysterier.

Hästar är inte dumma. De vet att vi inte är hästar, och vi måste inte bete oss som hästar i varje situation heller, för de lär sig läsa av oss om vi bara ger dem chansen med enkla metoder som kroppsspråk och röst. Med grundläggande kunskaper om hur en häst är funtad i kroppen och knoppen kommer man en bra bit på väg, och med ett öppet sinne för att hästar precis som vi är individer kommer man en bit till. Ellen Ofstad är en tränare som sammanfattar det hela på ett bra sätt på sin hemsida;

”Alla kan lära sig att kommunicera med hästar och om man håller på länge nog kan man lista ut detta på egen hand.”

Tack Ellen. Jag jobbar vidare på det!