Min pappa är en trogen läsare av min blogg, och sist jag pratade med honom frågade han mig vad det var för speciellt med en portugisisk sadel, eftersom jag har köpt en sådan. Jag är lite hemmablind (som många människor är när det gäller specialintressen) och utgår ofta från att alla vet skillnaden mellan olika discipliner och inriktningar inom ridning så jag svarade något luddigt om att det är skillnad på känslan man får i ridningen mellan olika sadlar, och att man rider på ett annat sätt. Men vad menar jag egentligen? VARFÖR har jag köpt just en portugisisk sadel?

Att den är just portugisisk har egentligen ingen betydelse. Den kunde lika gärna kunna vara spansk, till exempel. Det som har betydelse är att det är en sadelmodell som används inom akademisk ridning vilket jag är mer och mer intresserad av. Och varför är jag intresserad av just akademisk ridning?

Mitt primära mål med min häst är inte att vinna tävlingar, utan att ha en frisk och stark häst som jag kan ha roligt tillsammans med i många år framöver. Därför försöker jag hitta olika vägar att stärka hans kropp och hålla honom harmonisk, både fysiskt och psykiskt, både med rätt foder, skötsel, hantering och träning. Och det är här den akademiska ridkonsten kommer in i bilden.

Under medeltiden och några hundra år framåt var hästen ett dyrbart redskap i framförallt krig, och en bra stridshäst genomgick en lång träning innan den var redo för sina uppgifter. Eftersom bra hästar var dyra så gällde det naturligtvis att se till att hästen höll så länge som möjligt, vilket gjordes genom noga genomtänkt träning med dressyr - gymnastiska övningar för att lära hästen att använda sina bakben på ett bärande sätt. Viktigt var också att hästen var pålitlig, lyhörd och lättmanövrerad så att ryttaren hade en hand över till sitt vapen och kunde fokusera på sina fiender. Allt detta resulterade i hästar som var rörliga och starka, med stor självbärighet och känsla för ryttarens hjälper. Och dessa hästar levde länge, förutsatt att de inte stupade i krig förstås.

Dressyren skall vara till för hästen, inte tvärtom. Att det ser vackert ut är en trevlig bonus, och ett kvitto på att man har gjort rätt. Vi får väl se när vi kommer dit… Som ett litet tillägg skall jag poängtera att ridning inte sitter i tillbehören, ingen sadel i världen gör ett ekipage bra, det krävs jobb, och med rätt jobb skulle det till och med funka barbacka. Men en vacker sadel med flexibel bom som följer hästens rörelser, och som man själv sitter bekvämt i är ju inte fel...

Den som är intresserad av mer ingående beskrivningar av akademisk ridning kan söka information på nätet, och här bjuder jag på ett litet akademiskt smakprov med en av mina absoluta favoritryttare – Bent Branderup.