Björnar går i ide och så gör även vissa bloggare… Eller skulle göra, om de kunde. Bloggtorkan blev längre än jag kunde ana, men nu är det ljusare tider på gång och nu tar vi nya tag. Först leran och sedan isen har gjort att vi inte har kunnat göra speciellt mycket, så Teddy har fått lite välförtjänt vinterlov och jag har ägnat tiden åt att fundera på vår utveckling tillsammans.

När jag köpte en lite unghäst visste jag inte vilken resa det skulle bli för oss. Allt var egentligen solklart, han skulle tränas efter NH à la Monty Roberts och bli en renodlad westernhäst. Planen var helt utstakad, det var bara att köra på! Men något hände under resans gång, och det hände mer… Jag insåg till exempel att jag inte förstår mig på träning med rep. Jag visste verkligen inte vad jag själv höll på mig, vad jag skulle uppnå eller varför, så jag fick ändra tankebanor. För hur skulle min häst begripa något om jag själv inte gjorde det?

När det gäller hantering har rådfrågat många kunniga hästmänniskor, och alla har något varierande åsikter om hur saker ”skall” vara. Skall man belöna med godis, eller är det en dödssynd att överhuvudtaget ens tänka tanken på att låta sin häst få en godbit ur handen? Skall hästen alltid vara vänd mot människan under träning? Skall den alltid stanna på en meters avstånd, eller hur var det med den ”privata sfären”? Dominans, ledarskap, vad är vad? Spö? Repgrimma? Roundpen? Kroppspråk? Hur använda vad och när? Frågorna var många, och det var även svaren. Jag kände mig dock sällan helt tillfreds med råden jag fick, min magkänsla ville säga mig något, men självklart lyssnade jag på de som kunde så mycket mer än jag. Samtidigt ägnade jag timmar åt att titta på hur hästar betedde sig i hagarna med varandra, och jag fick det inte att gå ihop…

Den framtida ridningen är ett annat kapitel med frågor som har vuxit fram under vår resa. Jag har ridit både engelskt och western, och har tyckt mycket om westernridning. Det gör jag fortfarande, men jag känner att något felar ändå, det är helt enkelt inte ”jag”, och det är inte ”Teddy”, kort sagt, ”vi” är inte western även om trail och mounted shooting är sanslöst roliga saker vi har på vår måste-göra-lista. Jag har ridit mest engelskt, men jag känner även där att det inte är helt rätt för oss, jag vill göra något annat, något mer, där Teddy får den frihet han förtjänar. Framför allt vill jag att Teddy mår bra både fysiskt och mentalt, att han är vältränad, i balans och harmoni, och kan jobba utan någon form av tvång.

Efter en hel del ”trial and error”, mer eller mindre lyckade försök, aha-upplevelser, bekräftelser och riktiga lyckorus känner jag att vi sakta men säkert börjar hitta vår alldeles egna väg. Jag har hittat tränare över hela världen att inspireras av, och de första pusselbitarna börjar sakta falla på plats. Jag känner mig nu trygg med min magkänsla om vad som är rätt för just mig och Teddy, och jag skall försöka dela med mig av lite tankar kring träning och hantering i kommande blogginlägg.

Nu väntar vi bara på lite mildare klimat, sedan kör vi på igen!